Våga prova alla knappar så får du roligare

Kamerans inställningar

Lär dig kamerans manuella inställningar så blir du en bättre fotograf. Du kan då också bli en mer kreativ fotograf! Låt inte din fantasi hindras av regler. Försök att experimentera med kamerainställningar och fotograferingsteknik.

ISO

ISO-märkning av film mäter filmens snabbhet. På en digitalkamera kan du justera ljuskänsligheten, vilket motsvarar att välja långsammare eller snabbare film. Kameratillverkarna använder samma ISO-system som används för märkning av film. Digitalkameror har en standardinställning, Auto ISO, som betyder låg känslighet vid normala förhållanden, men automatiskt ökande känslighet vid svagt ljus. ISO kan ställas in manuellt på de flesta digitalkameror. Tumregeln är att använda så låg ISO som möjligt. Högre ISO-värde betyder mer digitalt brus och mindre kontrast. Men i vissa situationer krävs en högre ISO. Om rörelsebilderna alltid blir oskarpa beror det antagligen på för lång slutartid. Det kan du korrigera genom att göra kameran mer ljuskänslig, dvs öka ISO.

När du fotograferar i svagt ljus blir bilderna lätt skakiga. Men genom att höja kamerans ISO-värde kan du ta bilder med kortare slutartid. Bilderna kan bli lite grynigare på grund av mer digitalt brus men de blir skarpare.

Vitbalans

Vitt ljus är egentligen inte vitt. Låter det förvirrande? Så här ligger det till... Vitt ljus består egentligen av ett spektrum av färger med olika våglängder; från rött till blått. Olika typer av vitt ljus innehåller mer eller mindre av dessa olika våglängder och drar åt blått eller rött, beroende på ljuskällan.

Naturligt och konstgjort ljus har väldigt olika ljusvärden. Blixt är väldigt kall (blå), glödlampor varma (orange), lysrör är svagt rosa och dagsljus varierar från varmt till kallt beroende på tid på dagen, tid på året, väder och plats. Detta ser du oftast inte eftersom det mänskliga ögat kompenserar för att se till att vitt alltid är vitt, oberoende av vilken färg ljuskällan har. Digitalkamerans sensorer klarar inte detta, därför måste kameran justera sig så dina bilder inte får märkliga färger. De har en inbyggd vitbalanskontroll för att ta med de många olika ljuskällorna i beräkningen, och de är mycket mer mångsidiga än sin motsvarighet inom film. Vitt ljus består egentligen av blått, rött och grönt ljus. Digitalkameran fångar upp dessa ljus separat och skapar sedan en färgbild. Eftersom kameran delar upp ljuset på detta sätt, kan den också jämföra styrkan mellan dem. Är blått starkt, kan kameran kompensera med de andra två färgerna.

Problemet med automatiska funktioner är att de gör en bra gissning när de korrigerar men de vet inte vad du ville när du tog bilden. Du kanske ville ha en färgton i bilden som kameran korrigerar bort. En bild tagen i skenet av stearinljus kan förlora all sin förtrollande effekt när kameran korrigerar. Och du blir nog inte så nöjd om kameran neutraliserar en vacker solnedgång genom att ta bort de gyllene färgerna. Ett foto som har en förskjutning åt någon färg har ett färgstick. Om kameran mäter av vitbalansen fel uppstår detta.

När flera ljuskällor finns i en scen, vet inte kameran vad den ska gå efter. Då bör du använda en manuell inställning. Som regel bör du korrigera för den kallaste ljuskällan och låta det varma ljuset få en färgton. Exempel: dagsljus kommer in genom ett fönster. Välj inställningen för dagsljus.

Den inbyggda vitbalanskontrollen (automatisk vitbalans) tar med de många olika ljuskällorna i beräkningen. Men detta system kan luras. Därför har de flesta kameror en serie förinställda vitbalansinställningar för de vanligaste fotosituationerna: dagsljus, flurescerande (lysrör) och tungsten (glödlampa). Mer avancerade kameror har ännu fler inställningar, och på SLR-kameror och avancerade kompaktkameror kan du till och med skapa och spara anpassade inställningar. Manuella inställningar tillåter dig att behålla, eller till och med överdriva färger.

Precis som med de flesta andra inställningar kan vitbalansen användas på kreativa sätt, tex när du vill intensifiera färgen i en scen. Att fotografera tungstensbalanserad film i dagsljus skapar en blåfärgad bild, där hudtoner är kalla men vackra. Det är en teknik som modefotografer ofta använder. Härma denna effekt genom att använda tungstensinställningen när du fotograferar i dagsljus. För att hantera det förväntade överskottet av orange, överkompenserar inställningen med blått. På samma sätt kan du skapa ett överskott av rosa i bilden genom att i glödlampsljus ställa in kameran på fluorescerance ljus.

När du använder vitbalans, är det viktigt att undvika att förstöra den naturliga ljuseffekten. Vackra soluppgångar och solnedgångar kan förlora sina vackra färger om du använder balansen för mycket. När du arbetar med atmosfäriskt ljus bör du experimentera med autovitbalansen först, och sedan följa upp med inställningen för molnigt dagsljus eller egen färgtemperaturinställning. Generellt kan man säga att färgtemperaturinställningar under värdet för naturligt dagsljus, 5 500 Kelvins (K), betyder varmare och mer orange effekter; inställningar ovanför denna siffra resulterar i att bilderna blir kallare och mer blåaktiga. Du bör alltid fotografera en del variationer så du har några att välja mellan senare.

Temperatur (i Kelvin) Ljuskälla

10 000 Klarblå himmel/ljus i bergen
7 500 Skugga under blå himmel
6 500 Skugga i dagsljus
6 000 Molnig himmel, blixt
5 500 Vanligt dagsljus
4 500 Eftermiddagssol
3 500 Tidig morgonsol/kvällssol
3 000 Solnedgång
2 500 Tungsten (glödlampa)
2 000 Stearinljus

Ljusmätning

En digitalkamera mäter ljusstyrkan i motivet och ställer automatiskt in rätt exponering. Det gör den genom att bestämma ljusets intensitet vid många punkter. Men kameran är en maskin och kan göra fel. Därför har många kameror även sk mittviktad mätning. Denna är säkrare men grov. Punktmätning är den mest exakta metoden eftersom den mäter ljuset från ett enda objekt eller område. Men den är också den mest osäkra just för att den bara mäter ett begränsat område. Denna metod är bra vid komplicerad ljussättning men bör användas med försiktighet.

EV-kompensation

Den mest grundläggande exponeringskontrollen, EV-kompensation finns på alla utom de allra enklaste digitalkamerorna. EV-kompensation tillåter användare att öka eller minska den automatiskt bestämda exponeringen i förinställda steg. Om du inte har någon erfarenhet av mätning och exponering, är det enklast att tänka på EV-kompensation som en "mörkare och ljusare"-inställning.

Tillfällen då du kan behöva EV-kompensation är då du ska fotografera snö i dagsljus eller ett mörkt objekt på kvällen. Kameran klarar inte av att förstå vilka objekt som ska vara svarta eller vita och resultatet blir ofta grått.

EV-kompensation finns vanligtvis som halv- eller 1/3-stopp, där ett stopp betyder dubblering eller halvering av mängden exponering. En justering med -1 (om halvstopp används) betyder att hälften av den automatiskt bestämda exponeringen används, och en justering med +1 dubblerar exponeringen och skapar ett ljusare foto.

Testa gärna att under- eller överexponera dina bilder för att få intressanta effekter.

Zoom

De flesta digitalkameror har en zoomlins. En zoom tillåter dig att ändra kamerans synfält genom att ändra fokuslängden på linsen. Därmed kan du zooma ut för att få plats med mer i en scen (vidvinkelinställning) eller zooma in för att isolera en detalj (teleobjektivinställning).

Medan traditionella kameror alltid citerar verkliga räckvidder för fokuslängd (tex 35-70 mm), talar specifikationer för digitalkameror om zoomavstånd i termerna hur mycket längre den högsta inställningen för teleobjektiv är än vidvinkelns extremaste inställning.

De flesta kameror har en 3x zoom, men många har 4x, 5x, 6x, eller till och med 10x. Denna angivelse berättar inte hur vid änden av vidvinkelninställningen är. Därför brukar de flesta märken även ange en "35 mm motsvarighet" för zoomen - detta berättar för oss vilken fokuslängd som skulle ge oss samma perspektiv som en 35 mm-kamera.

Vanliga motsvarande fokusvidder för 3x zoomer är 35-105mm och 38-114 mm. Ju lägre den första siffran är, desto vidare är synfältet du kan få utan extra linser; 28 mm eller lägre är sällsynt, men tillåter dig att fotografera breda vyer, 35 mm är vanligare och tillåter dig att få in mer i bilden utan för mycket förvrängning.

För att sätta saker i perspektiv, motsvarar det mänskliga synfältet ungefär en 40 mm lins. Allt som är mycket kortare ger en bredare bild än vi är vana vid (som bilden i en bils konvexa sidospegel), mycket längre ger ett smalare synfält än ögat och förstorar avlägsna objekt (ungefär som att titta i en kikare).

Att veta vilken zoominställning man ska ha är inte det lättaste. Nedan följer en kort redogörelse för hur vi använder linser.

Kort vidvinkel (24mm eller mindre)

Extralins krävs. Extrema vidvinkellinser används vanligtvis för kreativa effekter; de ger ganska mycket förvrängning (lite som baksidan av en sked) och överdriver skillnaden mellan objekt nära och långt bort (som framstår som gigantiska respektive pyttesmå). 24 mm-linser är väldigt bra om du ska fotografera vida vyer i landskap och för att producera visuellt fängslande bilder av byggnader och andra strukturer. De är också ideala för att fånga interiörer (när du inte kan backa tillräckligt långt för att få med hela scenen).

Standard (40-60mm)

Denna del glöms ofta bort eftersom det är så enkelt att gå från ena änden av zomen till den andra). Den är perfekt för huvud och axlar eller ¾ längdporträtt, små grupper med två eller tre personer och många andra vardagliga bilder. Eftersom synfältet och perspektivet är nära ögats, känns bilder i denna räckvidd naturliga.

Kort teleobjektiv (70-150mm)

Zoomlinsen i de flesta digitala kompaktkameror stannar vid runt 130 till 140mm. Den korta teleobjektivvidden är perfekt för smickrande porträtt, för att välja ut detaljer i scener, för att förstora avlägsna objekt och för kreativa effekter (komprimeringen av perspektivet gör att saker verkar närmare varandra än de verkligen är).

Långt teleobjektiv (150mm och uppåt)

Vanligtvis endast tillgängligt med extra lins. Långa teleobjektiv används för natur- och sportfotografering och för bilder när du behöver fylla ramen med ett objekt du inte kan komma tillräckligt nära. Långa teleobjektiv är väldigt svåra att hålla stadiga, så du behöver använda dem med ett stativ. Och om själva objektet rör sig behöver du hög slutarhastighet för att undvika suddighet.

Kvalitet och bildstorlek

å de flesta kameror kan du välja mellan tre eller fyra lägre upplösningar (färre pixlar). Använd lägre upplösningar med försiktighet; det betyder att färre detaljer fångas. Bilderna blir inte så skarpa såvida du inte väljer små utskrifter. Om du vet att bilderna bara ska visas på skärm, kan du välja en lägre upplösning och få plats med fler bilder på minneskortet.

Kvalitetsinställningar är olika nivåer av JPEG-komprimering. Digitalkameror sparar dina bilder som JPEG-filer eftersom de inte tar upp så mycket utrymme på minneskortet. JPEG är nämligen ett komprimerat format; vissa detaljer försvinner. JPEG tillåter dig välja komprimeringsnivå utifrån dina behov. Använd den bästa kvalitetsinställningen när du kan. Minneskort har blivit billiga, att ta om bilden är svårt.

På många kameror finns ett val för helt okomprimerade bilder - antingen TIFF- eller RAW-filer. Många applikationer kan läsa TIFF-filer, men RAW-filer måste konverteras innan du använder dem med hjälp av mjukvara du får när du köper din kamera. JPEG passar de flesta digitalkameraanvändare.

Brusreducering

Slutarhastigheter som är längre än en sekund ger ökat digitalt brus. Nästan alla digitalkameror har brusreducering som förlänger den tid det tar att spara bilden men som tar bort bruset. De flesta digitalkameror har automatisk brusreducering. Du märker att den används när det tar längre tid än vanligt för kameran att behandla data.

Fokus/Autofokus

En lins kan bara fokusera skarpt på ett avstånd åt gången. De flesta kameror gör detta åt dig automatiskt, och använder det som finns i mitten av bilden som fokuspunkt. Enkel AF (Autofokus) fokuserar bilden när du trycker på slutarknappen. Kontinuerlig AF omfokuserar kameran hela tiden. Ibland kan du även välja fokuspunkt manuellt. Mer avancerade kameror använder flera punkter för att försäkra att huvudobjektet är skarpt även om det inte finns i centrum eller är rörligt, men även dessa system kan luras under vissa förhållanden.

Ett av de vanligaste skälen till att bilder blir ofokuserade är att man inte ger kameran tillräckligt lång tid att fokusera. Tryck alltid ned avtryckaren halvvägs först för att aktivera fokus. Sedan trycker du ned avtryckaren hela vägen. Med lite övning blir detta snart helt naturligt.

Blixtinställningar

De flesta kameror har inbyggd blixt, och de flesta har dessutom flera olika inställningar. Den mest använda är automatisk blixt, vilket betyder att blixten används när det bedöms som nödvändigt. Men möjligheten att stänga av blixten helt (och använda lång exponering) eller att kombinera blixt med lång exponering öppnar dörrarna till en värld av kreativa möjligheter när du fotograferar i lite ljus. Du kan dessutom använda blixten för att lysa upp objekt i förgrunden som annars skulle bli silhuetter.

Macro mode

Den lilla sensorstorleken och de små linserna på moderna digitalkameror medför närbildskvaliteter filmanvändare bara kan drömma om. Möjligheten att fotografera objekt från så nära håll som några centimeter öppnar upp en helt ny värld av potentiella objekt både utomhus och inomhus.

Fotoguide, startsida